Life is wonderful
Drog till Estockholmo i fredags morse, 04.30 bestamt gick taget. Var framme vid tolv tiden. Da blev det shopping med mor och far, lite toppar inforskaffades, skor lagades och kanske varldens basta systemkamera hamnade i min ago. Hade lite angest att slappa pa dom pengarna men det ar det nog vart.
Pa kvallen var det kraftis hemma hos Mia. Riktigt mysigt :)
Pa lordagen akte jag och Catta in till Stadion, drommen skulle forverkligas. In i kon trangdes vi, stog och vantade kanske nagon timma innan dom borjade slappa in folk. Tog kanske ytterligare 45 minuter innan vi faktist kom in pa golvet ocksa. Fick sitta kanske en halvtimme sen var det bara att stalla sig upp. Vid halv 8 klev forbandet pa, White Lies. Helt okej, har val hort battre rock/punk/synth mix men men.. Nar dom slutat var det ytterligare kanske en timme innan grabbarna klev pa scen. Dom spelade klassisk musik innan och hela stadion sjong med och gungade, sen kom det en stor explotion, det svarta skynket foll ner och Chris Martin, Guy Berryman (varldens kanske snyggaste basist), Will Champion och Johhny Buckland dundrade pa 'Life in Technocolor". Grym oppning. Sen radade dom upp hitsen - Clocks, yellow, fix you, viva la vida, In my place, Talk, Strawberry swing, Lost..
Jag kan tyvarr inte forklara kanslan. Men om ni kan forestalla era egna idoler sa kanske ni forstar. Det var lycka som jag aldrig upplevt.
Bast var nog In my place eller The hardest part. Clocks var valdigt maktig. I tidningen stod det att Fix you var bast, det tyckte dock inte jag. Men nar jag kollade pa videorna efterat sa verkar det ratt bra :P haha, det var lite allsang pa slutet iaf. Yellow var bra saklart. Och Death and all his friends var det grymt drag pa. Fick lite tarar nerfor kinderna till Fix you, den ar ju grymt fin. Men varst var nog The hardest part. Dom gick ut pa en liten liten scen som var ute i publiken och korde tva latar. Sen gick grabbarna och lamnade Chris ensam dar. En av mina storsta idoler, kanske fem meter ifran mej satt ensam vid pianot. Han borjar spela melodin sa man forstod vilken lat det var. Vid forsta raden "And the hardest part was letting go not taking part, was the hardest part." Da brast det. Inga langsamma tarar inte, utan hulkandes som en femaring. Vet inte varfor, men det var sa kanslosamt. Otroligt fin lat och nar han var sa nara. Kunde inte vara lyckligare. Fick en klapp pa axeln av en kille brevid, "jag forstar dej". "Hehe" var allt jag fick fram som svar.
En annan bra grej var att jag hittade en kamera pa golvet. Man ar ju inte dum heller da min kamera har sagt upp sig total, sa tack sa jag och borjade fota. Fanns redan lite bilder och nagra videos pa den (hur glad blev jag?) men dom flesta videorna ar fran min mobil.
Viva La Vida
The Hardest Part
In My Place
Fix you - (Fran kameran jag hittade)
Death and All His Friends
Clocks
Pa kvallen var det kraftis hemma hos Mia. Riktigt mysigt :)
Pa lordagen akte jag och Catta in till Stadion, drommen skulle forverkligas. In i kon trangdes vi, stog och vantade kanske nagon timma innan dom borjade slappa in folk. Tog kanske ytterligare 45 minuter innan vi faktist kom in pa golvet ocksa. Fick sitta kanske en halvtimme sen var det bara att stalla sig upp. Vid halv 8 klev forbandet pa, White Lies. Helt okej, har val hort battre rock/punk/synth mix men men.. Nar dom slutat var det ytterligare kanske en timme innan grabbarna klev pa scen. Dom spelade klassisk musik innan och hela stadion sjong med och gungade, sen kom det en stor explotion, det svarta skynket foll ner och Chris Martin, Guy Berryman (varldens kanske snyggaste basist), Will Champion och Johhny Buckland dundrade pa 'Life in Technocolor". Grym oppning. Sen radade dom upp hitsen - Clocks, yellow, fix you, viva la vida, In my place, Talk, Strawberry swing, Lost..
Jag kan tyvarr inte forklara kanslan. Men om ni kan forestalla era egna idoler sa kanske ni forstar. Det var lycka som jag aldrig upplevt.
Bast var nog In my place eller The hardest part. Clocks var valdigt maktig. I tidningen stod det att Fix you var bast, det tyckte dock inte jag. Men nar jag kollade pa videorna efterat sa verkar det ratt bra :P haha, det var lite allsang pa slutet iaf. Yellow var bra saklart. Och Death and all his friends var det grymt drag pa. Fick lite tarar nerfor kinderna till Fix you, den ar ju grymt fin. Men varst var nog The hardest part. Dom gick ut pa en liten liten scen som var ute i publiken och korde tva latar. Sen gick grabbarna och lamnade Chris ensam dar. En av mina storsta idoler, kanske fem meter ifran mej satt ensam vid pianot. Han borjar spela melodin sa man forstod vilken lat det var. Vid forsta raden "And the hardest part was letting go not taking part, was the hardest part." Da brast det. Inga langsamma tarar inte, utan hulkandes som en femaring. Vet inte varfor, men det var sa kanslosamt. Otroligt fin lat och nar han var sa nara. Kunde inte vara lyckligare. Fick en klapp pa axeln av en kille brevid, "jag forstar dej". "Hehe" var allt jag fick fram som svar.
En annan bra grej var att jag hittade en kamera pa golvet. Man ar ju inte dum heller da min kamera har sagt upp sig total, sa tack sa jag och borjade fota. Fanns redan lite bilder och nagra videos pa den (hur glad blev jag?) men dom flesta videorna ar fran min mobil.
Viva La Vida
The Hardest Part
In My Place
Fix you - (Fran kameran jag hittade)
Death and All His Friends
Clocks
Kommentarer
Postat av: Jühanna
Gud vad roligt Julia! Inlevelserik beskrivning också! :)
Trackback
