28/06-2008 - Dagen D
05.45 am - Sju trotta, hungriga ungdomar samlades utanfor skolan. Jag, fem killkompisar fran skolan och en rysk tjej fran forsta terminen som ingen kande. Fem minuter senare kom Brett, GA pa skolan som skulle kora oss. Det saknades en kille, men nar klockan var ca fem over och vi inte fick tag pa honom hoppade vi in i mini-bussen och korde ivag. Sjysst som Brett ar hade han tagit pengar fran skolan for att kopa mat till oss zombier, sa ett pit-stop pa nattoppna Corso Bakery satt inte helt fel. Alla somnade i bussen. Tim snarkade.
07.30 am - Finally landade bussen dar den skulle - Sydney Skydivers. Vi hoppade ut och sag ett stort grasfalt med ett hus i utkanten och tva pyttesma flygplan. Vi fick satta oss pa en bank och fylla i papper. Ingen riktigt laste paprena utan bara fyllde i och skrev pa det man skulle. Fyra vittnes underskrifter skulle ocksa fyllas i. Det var da Moose kom med kommentaren: "Vi ska upp i ett flygplan, kasta oss ut for kanten utan nagon som helst sakerhet egentligen, och har skriver vi pa papper som sager att det ar varat eget fel om vi dor. Valdigt normalt." Ja valdigt normalt..
08.30 am - Det var forsenat men ca halv nio fick vi komma in och forbereda oss. Roda Mc Donalds drakter skulle pa utanpa mjukiskladerna. Fruktansvart snyggt. Sen kom vara instruktorer och forklarade hur vi skulle hoppa och landa. Paul, som skulle hoppa med mej var saklart den sjukaste av dom alla. Drog skamt hela tiden och skramde upp Nick som var helt hyper, sa att han nastan kissade pa sig. Han var skon, men ibland hade jag hellre velat att han var tyst. Man forstog inte alltid nar han var allvarlig eller skojjade.
08.50 am - Promenaden bort till flygplanet var nervig. Blev inte battre av att Brett stog brevid och hanskrattade och fragade om jag hade ett extra par underklader med mej som jag skulle behova nar jag kom ner. Javla mes han hoppade ju inte ens.
Vi trangde in oss 20 pers i det lilla flygplanet. Satt pa golvet hoptryckta. Da inne i flygplanet borjade Paul kedja ihop mej och han. Han bad mej dra i en flarp pa sidan sa hart jag kunde, sa jag gjorde det. "Nej ta bada handerna och dra hardare". "Nej dra en gang till annu mer". Vafan ska det hanga pa min armstyrka nu om vi sitter ihop eller inte?
Utsikten fran planet var jatte fin, det var lite ackligt, jag gillar ju inte att flyga. Men man kunde se de hoga husen i city och Blue Mountains dar det var alldeles dimmigt runt bergen. Haftigt.
Vi flog kanske i femton minuter innan lampan i planet tandes rod. Tre minuter kvar. Alla blev annu mer hyper och borjade saga hejda till Nick, som sjalvklart skulle fa hoppa forst stackarn :P haha. Lampan tandes gul, en minut kvar och det var pa med glasogon och handskar. Gron lampa tandes - Dorren oppnades.
Det var en javligt hispande kansla i magen att se manniskor ramla ut fran planet. Och helvete, snart ska ju jag ocksa ramla ut. Det var da det slog mej! "Det finns saker man maste gora, aven om det ar farligt. Annars ar man ingen manniska, utan bara en liten lort." Det fanns inte direkt tid med att fraga Paul om han hort talas om Astrid Lindgren, vilket jag inte tror att han har gjort heller, men sa det blev ingen sentimental medkansla.
Vi hasade fram pa rumpan efter alla, val framme vid dorren fick jag satta mej pa kanten och dingla med benen utanfor. Men det fanns inte sa mycket tid att tanka. "Feets back, cross your arms, hips forward, head back, Here we go". Jag hade Paul pa ryggen och ramlade ut, for jag ar ingen liten lort.
Fritt fall i ca 30 sekunder fran 14000 feet, 4267.2 meter. Det gar liksom inte att forklara hur det var. Det ackligaste var i borjan nar vi foll ut fran planet och sedan snurrade sa vi foll baklanges. Men sen nar vi snurrade tillbaka med magen mot marken sa var det inte lika farligt. Kande inte av att man kom narmare och narmare marken utan det var mest som att ha varldens basta utsikt och att det blaste som storm mot dig. Nar fallskarmen sen vacklades ut blev det lite smaryckigt men inget speciellt. Det var lite skont att det var over. Paul skulle ju saklart vara rolig och borjade snurra i cirklar, nar jag kande att brodet fran bageriet holl pa att komma upp igen var jag tvungen att saga ifran :P
Ca fem minuters fard mot marken och sedan var det handerna under knana och stracka ut benen (sa att dom inte skulle brytas) och sedan en bekvam landning glidandes pa rumpan. Det var over. I survived.
Det var det varsta och det basta jag har gjort.
Som beloning stannade Brett pa Mc Donalds pa vagen hem och vi fick varsin glass. Vi var varda tio glassar.
07.30 am - Finally landade bussen dar den skulle - Sydney Skydivers. Vi hoppade ut och sag ett stort grasfalt med ett hus i utkanten och tva pyttesma flygplan. Vi fick satta oss pa en bank och fylla i papper. Ingen riktigt laste paprena utan bara fyllde i och skrev pa det man skulle. Fyra vittnes underskrifter skulle ocksa fyllas i. Det var da Moose kom med kommentaren: "Vi ska upp i ett flygplan, kasta oss ut for kanten utan nagon som helst sakerhet egentligen, och har skriver vi pa papper som sager att det ar varat eget fel om vi dor. Valdigt normalt." Ja valdigt normalt..
08.30 am - Det var forsenat men ca halv nio fick vi komma in och forbereda oss. Roda Mc Donalds drakter skulle pa utanpa mjukiskladerna. Fruktansvart snyggt. Sen kom vara instruktorer och forklarade hur vi skulle hoppa och landa. Paul, som skulle hoppa med mej var saklart den sjukaste av dom alla. Drog skamt hela tiden och skramde upp Nick som var helt hyper, sa att han nastan kissade pa sig. Han var skon, men ibland hade jag hellre velat att han var tyst. Man forstog inte alltid nar han var allvarlig eller skojjade.
08.50 am - Promenaden bort till flygplanet var nervig. Blev inte battre av att Brett stog brevid och hanskrattade och fragade om jag hade ett extra par underklader med mej som jag skulle behova nar jag kom ner. Javla mes han hoppade ju inte ens.
Vi trangde in oss 20 pers i det lilla flygplanet. Satt pa golvet hoptryckta. Da inne i flygplanet borjade Paul kedja ihop mej och han. Han bad mej dra i en flarp pa sidan sa hart jag kunde, sa jag gjorde det. "Nej ta bada handerna och dra hardare". "Nej dra en gang till annu mer". Vafan ska det hanga pa min armstyrka nu om vi sitter ihop eller inte?
Utsikten fran planet var jatte fin, det var lite ackligt, jag gillar ju inte att flyga. Men man kunde se de hoga husen i city och Blue Mountains dar det var alldeles dimmigt runt bergen. Haftigt.
Vi flog kanske i femton minuter innan lampan i planet tandes rod. Tre minuter kvar. Alla blev annu mer hyper och borjade saga hejda till Nick, som sjalvklart skulle fa hoppa forst stackarn :P haha. Lampan tandes gul, en minut kvar och det var pa med glasogon och handskar. Gron lampa tandes - Dorren oppnades.
Det var en javligt hispande kansla i magen att se manniskor ramla ut fran planet. Och helvete, snart ska ju jag ocksa ramla ut. Det var da det slog mej! "Det finns saker man maste gora, aven om det ar farligt. Annars ar man ingen manniska, utan bara en liten lort." Det fanns inte direkt tid med att fraga Paul om han hort talas om Astrid Lindgren, vilket jag inte tror att han har gjort heller, men sa det blev ingen sentimental medkansla.
Vi hasade fram pa rumpan efter alla, val framme vid dorren fick jag satta mej pa kanten och dingla med benen utanfor. Men det fanns inte sa mycket tid att tanka. "Feets back, cross your arms, hips forward, head back, Here we go". Jag hade Paul pa ryggen och ramlade ut, for jag ar ingen liten lort.
Fritt fall i ca 30 sekunder fran 14000 feet, 4267.2 meter. Det gar liksom inte att forklara hur det var. Det ackligaste var i borjan nar vi foll ut fran planet och sedan snurrade sa vi foll baklanges. Men sen nar vi snurrade tillbaka med magen mot marken sa var det inte lika farligt. Kande inte av att man kom narmare och narmare marken utan det var mest som att ha varldens basta utsikt och att det blaste som storm mot dig. Nar fallskarmen sen vacklades ut blev det lite smaryckigt men inget speciellt. Det var lite skont att det var over. Paul skulle ju saklart vara rolig och borjade snurra i cirklar, nar jag kande att brodet fran bageriet holl pa att komma upp igen var jag tvungen att saga ifran :P
Ca fem minuters fard mot marken och sedan var det handerna under knana och stracka ut benen (sa att dom inte skulle brytas) och sedan en bekvam landning glidandes pa rumpan. Det var over. I survived.
Det var det varsta och det basta jag har gjort.
Som beloning stannade Brett pa Mc Donalds pa vagen hem och vi fick varsin glass. Vi var varda tio glassar.
Kommentarer
Postat av: Farsan
Du är ju bara bäst.
Postat av: mamma
Stoltare än så här kan jag nog inte bli!!! Hur vågade du??????? ( Men du ska veta jag sov inte en blund innan smset kom att du var nere!!) Kram mamma
Trackback
